1900

Bertoluccis 1900 gick precis på teve. En sån film kan ingen göra igen. Av en massa anledningar. Dels för själva innehållet; naket, nakna barn, utdragna scener på barnamord, djurplågeri och slakt.

Och filmpolitiskt: en sju timmar lång film med ett tydligt politiskt budskap? Tjena hyena. Det kommer aldrig att hända.

Jag älskar 1900. Den är lätt på min topp tio. Möjligen topp fem.

Det som slog mig den här gången, jag har sett den kanske tre gånger tidigare, var hur otroligt arg den är. Liksom yxig i all sin ilska. När Olmo (Gerard Depardieu) blir ihop med sin tjej kommer han hem från kriget, möter en tjej i trappen, hånglar upp henne lite och sen är det inget mer med det. Det tar inte ens minut. När Attila (Donald Sutherland) och Regina (Laura Betti) plågar ihjäl ett barn håller det på i en oändlighet. Känns det som i alla fall.

Film görs inte på det sättet längre. Ingenting tar tid. Och tar det tid så gör man värsta grejen av det. Eller, grejer tar inte tid längre, det är så enkelt, och självklart menar jag inte att det borde vara mer barntortyr på bio och att det ska ta tid.

Jag menar att dagens regissörer är antingen (1) hamiga typer utan någon vilja eller behov att faktiskt understryka saker som de tycker är viktiga. De kanske inte ens tycker nåt är så viktigt.

Eller så (2) är de lakejer, i händerna på producenter och andra med stålar eller ansvar för en massa stålar. Vilket som. Båda anledingarna är sorgliga och ursäktar egentligen ingenting.

Men tillbaka till 1900. Jag älskar hur den drivs framåt av ett helt och fullkomligt hat mot godsägarna och facisterna. Inte för att jag själv drivs av ett sånt hat, men för att det är så sällsynt att saker och ting verkligen drivs framåt av en energi som inte är det minsta postmodern eller ironisk.

Nu vet jag inte så extremt mycket om facismen, men alltid framställs den som så extremt grym, på mer politiska grunder än exempelvis nazismen som var mer inne på hokus pokus (rasläran, mysticismen etc). Någon får gärna upplysa mig mer om den facistiska ideologin.

Och att partisanerna faktiskt sköt ihjäl Mussolini och hans älskarinna OCH hängde dem upp och ner på ett torg OCH att folk skändade kropparna efter döden säger rätt mycket om hur hatade de faktiskt var.

Bertolucci lyckas också med det som Passolini aldrig riktigt klarade, nämligen att göra facismen precis så outhärdlig att man kan ta in det, visserligen äcklad och gråtfärdig, men ändå. Såpass att jag skriver den här texten tillexempel. Det hade jag aldrig kunnat efter att ha sett exempelvis Salò.

En annan grej som jag tänker på (och detta ur ett konstnärligt/kulturellt perspektiv) är hur historien i lika stor utsträckning som framtiden är styrd av den tid den skrivs i. Den här kommunistvurmen känns ju lite passé i dag, men det gjorde den inte under 1900-talets första hälft (då ju filmen utspelas) eller 1976 (då ju filmen är gjord). Och kanske kommer det att kännas mer okej om 20 år till.

Å ena sidan. Å andra sidan; tolkningen av kommunismens framfart och verkningar, det som de flesta (jag med, motvilligt) i dag accepterar är kanske också bara en skön grej. Alltså, att det troligen går trender inom vår uppfattning av historien med. Detta ur ett mer allmänt perspektiv än det jag nämnde ovan.

Jaja. Ville bara formulera det här. Nu var det gjort.